Efter en av segelsemesterns tre kulingar ville jag ligga i en gästhamn för att fylla på förråden av mat och vatten och få mig en välbehövd dusch. Jag tuffade in i Arkösunds gästhamn och fick turligt nog en plats som precis lämnats fri av en avgående båt. Som vanligt hade jag den minsta båten i hamnen.

Lagom efter att hamnavgiften betalats och jag sett mig om i samhället och kom tillbaks till båten, så stod det hamnpersonal på bryggan och beordrade samtliga båtar på den pontonen att flytta på sig. Anledningen till detta var att hela pontonen hade draggat natten innan i den hårda vinden, och de skulle sända ner dykare för att fästa uppblåsbara lyftkuddar i stenarna så att bryggan kunde rätas upp och säkras ordentligt.

Inga nya platser anvisades och resten av hamnen var full, men jag lyckades snirkla mig in mellan två bryggor och kunde lägga mig långsides där. Ett grund var utmärkt mitt mellan bryggorna och inga förtöjningsbojar var utplacerade, men jag tyckte ändå att det var lite märkligt att inga andra båtar hade hittat platsen. Anledningen uppenbarade sig senare när ett par andra båtar försökte ta sig in. Det gick helt enkelt inte! Mellan de båda bryggorna löpte nämligen en grov kätting en dryg meter under ytan som överraskade de snopna båtägarna!
Bullerön
Jag hade alltså min alldeles egna privata plats som inga andra kunde nå. Nu när trenden går mot allt större båtar, kunde jag ligga och fundera över att det är inte bara när man köper bottenfärg som små båtar besitter kvalitéer som stora båtar aldrig får!

Tänk på det nästa gång ni känner er små och inträngda bland alla Bavaria, Jeanneau, Benetau och allt vad de heter, att även om de är mycket större och lyxigare båtar så är lyxen för oss av ett annat slag. För oss är skärgården mycket större, då vi kan hitta fina ankarplatser vid mängder av utskär och åtnjuta det stora privilegiet att vara helt ensamma. Det är lyx om något!